Alla har vi nog små anekdoter som återberättats för oss av våra föräldrar av saker vi gjort eller sagt när vi var små. Det har också jag.
Jag kanske var 3-4 år (liten i alla fall) och satt på mammas pakethållare bakpå cykeln när vi såg en död grävling i diket. Stannade till och pratade lite om döden.
Vid ett senare tillfälle fick jag frågan vad jag tror händer när man dör. Och jag svarade: "Då blir jag en grävling".
Just den där lilla storyn satt i mitt huvud när jag ikväll blev skickad till sträckan söder om Kärrtorp för att ta bort något som var större än en katt. När jag närmade mig kunde jag se den fina teckningen över nosen.
Det här var mitt första "ta bort döda djur från spåret" och jag visste att jag nog skulle tycka att det var lite kämpigt. Samtidigt som det ju inte alls är logiskt....jag har varit på många olycksplatser med människor inblandade och det är inte jobbigt alls. Bara utmanande.
Men det här var tufft, känslomässigt. Bara att lyckas peta så pass på den så att jag kunde konstatera att den var död. Sen skulle den lyftas... Tung och otymplig... Lealös i kroppen, och det var rätt oundvikligt att tankarna också gick till min fina stora katt Nisse som dog för 1½ år sedan. Jag klarade inte av att lyfta honom heller.
Att stå och sörja en fin grävling är kanske lite konstigt för vissa. Men grävlingar har allt en speciell plats i mitt hjärta, som många andra djur.
Någon mer än jag som minns barnböckerna om grävlingen Polly (servisen som byttes, bytt är bytt och kommer aldrig mer igen)? Jag älskade dem som liten och de lånades ständigt på biblioteket. Måste allt se om de går att få tag på...
Men hur som helst. Trafikledningscentralen skickade assistans till platsen och han lyfte bort honom i en handvändning.
Så nu vet jag något i det nya jobbet som jag tycker är lite svårt. Fast nästa gång fixar jag det (men jag tar gärna en duva). :)
