Jag brukar inte gräva ner mig i Ms diagnoser och funderingar kring hur annorlunda hon är. Men ibland är det svårt att låta bli. Ibland går luften ur och jag bara....orkar inte...orkar inte anpassa, lirka och förstå.
Det är då jag får mer förståelse för att P (lillebor) inte alls förstår (och då har vi ändå haft långa pedagogiska prat med honom om det).
Bråken dem emellan blir bara värre och värre. Och bråken är bådas fel men hon ser inte sin egen roll i det hela. Förstår inte. Och han...trots mycket prat....glömmer att hon är annorlunda och tycker att allt är orättvist.
Och det blir ju orättvist.
Om hon skulle tjonga till sin bror och jag skulle höja rösten och säga ifrån så skulle hon ha ett utbrott på minst 30 min. Istället väljer jag att...igen...senare när tillfället är rätt...sätta mig ner och prata om att man inte får slå osv.
Medan om det hade varit omvända roller så hade han såklart fått den där omedelbara tillsägelsen. För han kan hantera den...men orättvist är det. Jag håller med. Längtar efter den dag när han till 100% förstår hur hans syster tänker och fungerar.
När han var liten var han världens snällaste. Så himla omtänksam och hjälpsam. Och han ställde alltid upp för henne.
Nu har han varit i "lilla tonåren/6-årstrots" i snart ett år. Och ALLT är fel. Allt är HANS FEL. Eller DITT FEL. Och orättvist. Och det suras, skriks fula ord och sparkas och slåss. Såklart tolereras inte beteendet...men oavsett förhållning så blir det inte mycket förbättringar.
Men. Nu är de tillbaka i skolan efter sommar-semestern och han börjar faktiskt få tillbaka en trevligare samtals-ton ibland. Tack och lov!
Jag vet att lösningen för P heter egentid. Massor av egentid. Och att man verkligen tar sig tid att lyssna och prata med honom. Men det är inte så lätt att få till när man har dem varannan vecka och då är man ensam med dem.
Det går snart inte längre att åka bil med dem. Kaoset i baksätet är totalt. Och varken hot eller mutor hjälper. Jag kör ju och kan inte fysiskt lägga mig i. Undrar vad det kostar att låta en verkstad koppla ur krock-kudden fram? De måste vara 140 cm för att få sitta fram där det är krock-kudde och den längden känns väldigt avlägsen.
M har börjat få matnojor och matfixeringar. Och jag som varit så glad att jag bara har haft ett mat-kräset barn. Hon har förr bara varit krånglig vid frukosten. Men nu känns det som att det börjar sprida sig och helt ärligt så gör det mig så himla ledsen.
Vi hade en ständig kamp om maten hennes första bebis-år. Gick hos dietist och varje ml/sked/klunk var en seger. Det var så himla skönt när hon började äta allt. Och då menar jag allt som t.ex sushi, sill och oliver.
Nu börjar hon mer och mer bli känslig för olika dofter. Det går inte att äta om det luktar leverpastej, kaviar eller mjukost (för att nämna några). Hittils har vi trots detta inte anpassat utan tyckt att hon ska foga sig. Men barn med autism fogar sig inte. De är inte som envisa barn som man bara med rätt uppfostran och rätt system kan få fason på.
Så jag börjar fundera på att anpassa mer. Hon äter redan frukost hemma innan skolan (på mina veckor...hos sin pappa...ja det är ett kapitel för sig och det tar jag inte idag) trots att det innebär att hon behöver gå upp kl 6 eller tidigare. Men det är svårt att komma på någon frukost som hon vill äta. Varje sak som man hittar som hon gillar, gillar hon bara i kanske en vecka och sen går inte det alls längre.
Ikväll försökte jag lyssna på henne. Istället för att försöka med någon ny yoghurt/flingor/gröt/macka/pålägg/smoothie/omelett (vi har prövat mycket olika saker) så frågade jag henne vad hon ville ha och om hon lovade att äta om hon fick det. Hon valde stekt kycklingkorv och nudlar. Så det är vad jag får kliva upp extra tidigt imorgon för att fixa.
Idag har hon druckit ett glas nyponsoppa (frukost), ett paket snacks (på bion) och ett par tuggor ris med kokosmjölksås (middag). Funderar på om jag ska försöka få i henne något mer före läggdags.
Imorse fick hon för sig att hon inte gillade hårda byxor längre. Förr gillade hon jeans och vanliga byxor och garderoben består av en hel del sådana.... 2 par leggings fanns det visst. Suck. Blir till att beställa några fler par trots att jag egentligen inte alls har pengar att shoppa kläder för just nu.
Som ni hör. Ikväll har jag "lite" fokus på svårigheter istället för möjligheter.
Nu ska jag ta och läsa länge för Pontus (egentid) medan hon håller på med Ipaden en stund till. Imorgon blir en ny dag med en mer optimistisk mamma. :)
