Namninsamling

http://www.namninsamling.com/site/get.asp?barnibehov

Snälla alla läsare och alla som jag känner. Skriv på och dela vidare.
Det behövs en lagändring för att våra barn med speciella behov ska må bra i skolan. Det påverkar ALLA i skolan!

Hela remissyttrandet kan man läsa på:
http://barnibehov.se/2013/11/27/remissyttrande-andra-skollagen/

Men fram för allt. DELA vidare. Kopiera länken och klistra in.

Inte en helt optimal morgon men i alla fall en utan utbrott - tema rutiner

Hur svårt ska det vara att få till en vanlig morgon?
Jag vet ju att jag måste gå upp en haltimme innan. Klä på mig, ordna frukost och packa väskor och väcka Molly minst 15 minuter före Pontus.

Idag ringde min klocka 7 (de ska gå hemifrån 7.45). Hur tänkte jag när jag ställde det larmet egentligen?
Jo att jag har haft tre überlånga dagar och att jag längtade efter att få sova. Hade dessutom svårt att komma i säng på kvällen då vi varit iväg på ett öppet hus på en skola som vi skulle vilja ha Molly i. Och barnen sov ju redan (tack mormor!) så då hade jag inte alls lust att bara gå och lägga mig som jag ju borde.

Nåväl. Jag tar mig upp. Märker att Pontus brevid mig också håller på att vakna.
In till Molly. Tända en "snäll" lampa som inte lyser för mycket. Välja ut kläder som jag tror att hon gillar och med en glad och mjuk stämma väcka Mollan. Stress får inte märkas utåt, då låser hon sig totalt.
Hon börjar direkt klaga över ont i halsen och ont i huvudet. Om jag skulle låta henne vara hemma varje gång hon klagade på sånt skulle jag ha en hemmasittare.
Bara att med en lagom bestämd röst säga att hon måste till skolan, ta på dig kläder så gör jag iordning frukost.

Krockar med Pontus i hallen som får kläder han med. Tar fram frukosten och packar barnens skolväskor.
Klockan är 7.15 och M ligger under täcket och har inga kläder på sig. Pontus är redan i köket och lägger beslag på ett par pannkakor som blivit över från frukosten dagen innan med mormor. 5 stycken pannkakor finns kvar. Du får bara ta hälften, säger jag. Molly vill säkert också ha. Han grumsar och förhandlar att då vill han minnsan ha 3. Jag är glad att Molly inte hör diskussionen för då hade jag haft ett utbrott på halsen. Går med på att han får ta 3 och fortsätter lirka med Molly.
Jag inser att hon troligen förstått att mamma som skruttar runt i myskläder är ledig idag. Jag drar till med en vit lögn att jag ska på möte på jobbet så hon kan inte vara hemma med mig idag i alla fall.
Inget annat hjälper än att på ett mjukt sätt lirka på henne kläderna och få ut henne till köket.
På bordet står proviva mango att dricka en ny youghurt (skyr med blåbärsssmak) och 2 pannkakor.


Jag gör iordning en stor kopp te till mig. Pontus har nästan ätit klart.
Tidsstöd (timetimer) dras igång. 20 minuter att äta frukost på. Alldeles för lite tid egentligen.
Molly är skeptisk mot youghurten. Vill inte smaka trots att jag hävdar att den är alldeles slät (utan bitar). Så hon börjar med pannkakorna. Det tar henne 15 minuter att få i sig de 2 pannkakorna. Man får uppmana henne "mums mums" och "tick tack" för att få henne att stoppa ny mat i munnen. Samtidigt har jag lagt fram ytterkläderna på golvet i hallen och förberett tandborstarna med tandkräm.

5 minuter kvar och jag vill i alla fall att hon ska smaka på yoghurten. Använder argumentet att dietisten sagt att den här yoghurten är väldigt bra (vilket är sant). Det funkar och hon går med på att smaka 10 tuggor. Den visar sig vara rätt okej, men för syrlig. Men hon äter de 10 tuggorna i alla fall och dricker nästan upp sin proviva.

Sen går det hyfsat fort. Hon vet att tiden är ute och det går snabbare för henne att komma i sina ytterkläder (med hjälp) än för Pontus som först måste slita sig från ett spel på Ipaden.

Lovar M att hämta henne tidigt direkt när de slutar 13.30. "Hämta med bilen" hävdas det bestämt och det går jag med på. Har inte tid med diskussion eller utbrott över något sånt. Pontus menar bestämt att han inte tänker åka bil hem utan gå själv istället.

Pussar och kramar och ut med dem genom dörren (kl 07.50).


Neurobloggarnas tema om rutiner:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914

Vem ska trösta knyttet?

Vem ska trösta knyttet?

Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.

Men nästa morgon innan dagen grydde
och dimman låg kring huset grå och kall
stack knyttet ut en ängslig nos och gnydde
- han hade klarat sig i alla fall -
men ville hellre äta opp sin hatt
än stanna kvar i huset nästa natt.
Och in i dimman flydde han - snart syns han inte mer
och dörrarna står öppna och hans lampor brinner ner.
Och knyttet sörjde efteråt och tänkte, jag var dum
när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.
Men vem ska trösta knyttet med att samma dag han flytt
blev huset fullt av nya, mycket lyckligare knytt.

Och knyttet gick och gick, men inget hände
fast det fanns fullt av folk på alla håll.
Han såg ej till en enda som han kände
för knyttet var ett mycket ensamt troll
och alldeles för blyg att säga hej,
kan jag få tala några ord med dig?
Och fyra filifjonkor körde visslande förbi
och två små gröna ekipage med åtta homsor i
och mymlan band en lingonkrans att lägga om sin hals
men knyttet gick och gömde sig och syntes inte alls.
Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
om du bara springer undan så får du ingen vän.

Och knyttets nya skor var väldigt trånga
och kappsäcken var tung och solen sken.
När kvällen kom och skuggorna blev långa
fanns inte mycket kvar av knyttets ben,
han satte sig på kappsäcken och sa:
den är nog ändå rysligt bra att ha.
Då flög en vind från havet in med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor.
Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sång
är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.

Och knyttet gick med trötta ben mot väster,
han var så ensam som ett knytt kan bli.
Där satt en glad hemul med sina gäster
och tände på ett stort fyrverkeri.
Varenda en bar blommor i sin svans
och inne under träden var det dans
och fyra karuseller åkte runt med spel och sång
där satt de tretton homsorna med varsin röd ballong
hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör
men ingen såg att knyttet kom och stod där utanför.
Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är:
stig in och säg godafton så de ser att du är här!

Så gick det lilla knyttet ut på stranden
och fann en snäcka som var stor och vit,
han satte sig försiktigt ner i sanden
och tänkte, o så skönt att jag kom hit,
och lade vackra stenar i sin hatt
och havet var så lugnt och det blev natt.
Långt borta var hemulerna med stora tunga steg
och mårran var försvunnen för hon hade gått sin väg.
Och knyttet tog av skorna och suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?

Men ute i atlantens svarta vatten
en ensam flaska låg och drev och drev,
den flöt iland på udden framåt natten
och inne i den låg ett litet brev.
Det var en sorgsen text, och den var kort
och namnet hade havet tvättat bort.
Men knyttet satt och tydde ut det lilla som fanns kvar
och över hela stranden lyste julimånen klar.
”...jag är så rädd för mårrans tjut och jag har ingen vän,
jag känner mig så övergiven nu i skymningen...
försök att lite trösta mig om du är stark och snäll,
jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll...”.

Och knyttet gömde brevet i sin ficka,
det första brev han nånsin hade fått,
dessutom var det skrivet av en flicka
och detta gjorde knyttet mycket gott.
Han blev med ens så modig, stark och glad,
han tog ett kallt, men lyckligt månskensbad,
sin kappsäck tömde han på allt och satte sig i den
och rodde ut på havet i den långa dyningen,
två skor låg kvar på stranden och en hatt med stenar i
och natten var så vacker som en sommarnatt kan bli
när någon måste tröstas och beskyddas av ett knytt
och allt blir annorlunda och förtrollande och nytt!

På morgonen var hela himlen mulen
och stora valar blåste överallt
och mitt i havet plaskade hemulen
och hojtade: nej fy vad det är kallt!
Och knyttet sa: jag tycker absolut
att vi träffats någon gång förut!
En festklädd filifjonka åkte vinkande förbi
och sex himmelsblåa båtar med nio homsor i,
den femte homsan hälsade på knyttet som skrek: hej,
o, det har aldrig förut hänt att någon upptäckt mig!
Tänk om man finge stanna för att prata lite mer,
men vem ska trösta skruttet om jag sällskapar med er?

Nu skymta svarta berg vid horisonten
tre vilda berg där skrymt och mårror bo,
men nitton homsor fikade med dronten
och lade ut ett nät i frid och ro.
Och knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?
Det har hon visst, sa dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd
det vete mårran, men jag tror att hon var gräsligt rädd,
och vem som tröstar henne är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.

När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll,
de hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor...
Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop
och knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flög knyttet opp och stampade och sa:
nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra,
jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!

Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och knyttet sa: det här blir inte lätt
för mårran är det värsta jag har sett.
Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i mårrans kalla svans
och mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt skruttet och såg på när knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,
men de är ännu lättare att trösta efteråt.

De sågo under tystnad på varandra,
ett knytt, ett skrutt. Och sommarmånen sken.
Kanhända knyttet inte är att klandra
för att han blev så svag i sina ben.
Förlorad i sin blyghet sade han:
jag skriver vad jag menar... och försvann.
Han satte sig att skriva om sin stora ensamhet
om hemulen och om snäckan som var så vit och slät
om funderingar på havet och om hur rädd han blev...
men hur han är förklarade så blev det inget brev.
Jag ber dig käre läsare, att trösta båda två,
o, skriv ett brev från knyttet så att skruttet kan förstå!
(Här har du brevpapper. Frimärke
behövs inte, man lägger brevet t ex
i en rosenbuske där man är säker
på att skruttet får syn på det.)

När skruttet läst sitt brev med mycken möda
(hon hade särskilt svårt med knyttets namn)
blev buskens vita rosor plötsligt röda
och skruttet flög helt glatt i knyttets famn
och viskade: glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar!
Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se
och att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt i filifjonkans båt
och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt
nu gungar glädjelampor över havet var man ser,
nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!
... och sen levde de lyckliga i alla sina dagar...

Slut

Elva tolv...

Molly: -"Mamma, elva låter nästan som tolv. Varför heter inte tolv elva?"

Jaa...en autists funderingar är inte som andras. Vad svarar man?

Fredagsmys?

Förr hade jag lätt kunnat påstå att fredagar var en favoritdag. Så är det nog inte riktigt längre....
Har en väldigt kluven relation till fredagar, eller bytesdagen. Dessa dagar har alltid varit jobbiga till viss del eftersom det kräver en omställning av barnen att gå från pappas rutiner till mammas rutiner. Men det som är nu den här hösten går inte att jämföra med hur det har varit.
Man kan väl sammanfatta det med att våra fredagar spårar ur totalt innan vi ens hunnit halvvägs hem från skolan. Det är en dotter som ALDRIG har någon att leka med och som inte har någon kompisar alls osv  osv (allt som hon lagrat inom sig under veckan bubbblar upp) och när jag sedan pedagogisk och lugn som en filbunke försöker besvara och hantera alla dessa upprörda känslor så får hon utbrott och skriker att hon hatar sin mamma och att hon önskar att hon fick bo någon annanstans.
Pontus är samtidigt sur han också. Sur och arg för att han inte får lika mycket uppmärksamhet.
Och ungefär där tar mitt tålamod slut.
Det här är den dagen som är första dagen på min och barnens vecka tillsammans. Ni vet....handla middag tillsammans, se på film och äta fredagsmys...
Jag blir lika besviken varje gång det blir så här.
Skrev ett väldigt likt inlägg förra fredagen som blev raderat innan jag publicerade det. Kanske lika så bra.
Allt slutar med att jag antingen blir störtarg tillbaka eller störtledsen.
Och efter är jag som en disktrasa och undrar hur det kunde bli så här...igen? Varför kan jag inte ha ännu mer tålamod?

För den här gången har lugnet lagt sig. Molly har sysselsatt sig själv med film och lek på sitt rum och Pontus och jag har varit till affären.
Jag överlevde visst den här fredagseftermiddagen också. Men de tar otroligt mycket på krafterna.

Skolmötet

Vet att det finns de som väntat på en sammanfattning...
Dagarna efter mötet var jag rätt färdig mentalt och sen åkte jag på förkylning efter det som ett brev på posten. Kanske inte så konstigt egentligen. Och som vanligt så har mina bihållor ballat ur så jag knaprar medicin för det också.
Men mötet var det ja...

Närvarande var: jag, Ms pappa, stöd från habiliteringen, Ms lärare, specialpedagogen och biträdande rektor.

Jag orkar inte ens nu gå igenom hela mötet i detalj känner jag. Det var svårt även där att prata om Ms mående utan att börja böla. Men det fyller kanske en effekt vad det gäller påverkan det också. Men hur som haver så blir detta mer en sammanfattning.

Vi började med att konstatera att detta mer var ett krismöte ang M än ett möte för att skriva åtgärdsprogram. Vi diskuterade vad hon behöver och fick höra vad kommunen sagt till skolan ang placering på friskolor i andra kommuner.
Enligt kommuntanta (som jag skrivit om förr) så får inga barn i Nacka placering i någon specialskola i annan kommun detta pga att skolorna inte nöjer sig med det tilläggsbelopppet barnet har idag utan kräver mer. Det här var ett argument som jag inte riktigt hört förr men som jag så klart undersökte i mina grupper och nätverk på facebook när jag kom hem.
Däremot hade kommuntanta sagt att vad det gällde kommunala skolor i andra kommuner så gick det hur bra som helst att få gå där.

Biträdande rektor berättade att ht 2014 skulle de två parallellklasserna slås ihop. Dvs om alla går kvar så blir det 30 barn i klassen. Min enda kommentar till det var att M INTE kommer vara kvar då.

Så vi började med att diskutera de få små undervisningsgrupper som finns på ett par skolor i Nacka kommun. Och jag fick förklara varför ingen av dem passade M. Vi kom ändå fram till att det kanske kanske (vi är tveksamma) skulle passa med en skola. Om man ville söka dit för ht 2014 så skulle en ansökan in före 1/12. Lite brådis m.a.o. Det bestämdes att spec ped, lärare och bit.rektor snarast skulle besöka skolan och bilda sig en uppfattning och om de tyckte det var bra så skulle även vi föräldrar få besöka den. Förutsatt förstås att de ansåg sig ha någon plats ledig ht 2014.
Nå, jag är tveksam som sagt men har stort förtroende för Ms lärare. Hon skulle inte rekommendera något som inte passar M.

Och vad är nästa lösning då om inte det passar. Ja då ansåg ju vi att skolan var skyldig att skapa en liten undervisningsgrupp. Det här var en tanke som Ms lärare väckt hos mig som jag faktiskt inte själv tänkt så mycket på innan. Visserligen är vi rejält trötta på skolan, rektor och rast- och fritids-personal och mycket annat är under all kritik. Men. Det är ändå så att M är "rätt" trygg på den här skolan. Hon kan gå till den själv hemmifrån och hon känner till lokalerna. Vi byter inte det mot någon okänd skola med liten grupp i en annan kommun.
Biträdande rektor skulle se om det fanns underlag (tillräckligt med passande barn) för att starta en sån här grupp. Barn med autism eller andra barn med behov av långsammare inlärningstakt (alternativ pedagogik). Det ska inte vara barn med utåtagerande beteende (adhd-problematik) i gruppen. Senast i januari-februari skulle vi få besked (och tro mig jag kommer vara på honom som en igel efter jullovet).

Det var väl ungefär så här långt vi kom. Jag fick citera skollagen och andra lagar ett flertal gånger för att bevisa för bit rektor att vi faktiskt kan våra saker. Att man inte får säga att skolan inte har råd när det gäller särskilt stöd t.ex.

Vi bestämde ett nytt möte den 9/12 för att göra ett nytt åtgärdsprogram. Vi krävde också en enskild resurs för M under vårterminen för att hon ska klara av att fortsätta i skolan. Hoppas få svar på det den 9e. Krävde i vilket fall att få svar före jullovet. Vi diskuterade också vad vi ansåg vara en bra resurs för M.
Jag krävde också att biträdande rektor till det mötet skulle ta med en kopia på Ms beslut gällande hennes tilläggsbelopp. Det har vi all rätt att få ta del av.

Biträdande rektorn och läraren försvann vidare på andra möten och vi andra satt kvar och ventilerade ett tag till. Specialpedagogen och hab tycker att det är hemskt hur det sköts och vi nämner att vi funderar på att blanda in media och skolinspektionen. Nackdelen förstås är (som jag vet) att en utredan hos skolinspektionen tar väldigt lång tid. Tid som M inte har riktigt.

Och det var det mötet. Hur har då vi föräldrar valt att gå vidare efter mötet? Det blir ett kommande inlägg för nu måste jag hämta barnen och åka till simskolan. :)

Flytt!?!

Det är inte bara en familj som i samma sits som oss inte orkat ta fajten med skola och kommun utan istället valt att flytta till en annan kommun.....det är flera familjer. Många säger att det är det bästa de gjort. Flyttat.

Mina barn vill inte flytta. Jag vill inte flytta. Vi har bott här i Älta sen 2005 då Pontus föddes. Det är 8 år.
Vi har hunnit rota oss. Barnen älskar sin närmiljö, deras trygghet...och ska jag vara ärlig så är det min trygghet också. Här har vi en underbar habilitering med fantastiska människor som försöker hjälpa oss efter bästa förmåga. Vi har också världens underbaraste barnläkare på Nacka barnläkarmottagning som alltid ringer max en dag efter att jag mailat och behövt hjälp med något. Vi har också haft finfin kontakt med samtliga på bup. Vi har fina vänner här i Älta. Människor som känner oss. Som känner mig och som känner mina barn....
På andra sidan gatan bor deras pappa. Barnen bor varannan vecka och kan lätt gå över och hämta något glömt eller bara komma över för att de vill.

Men visst. Jag har tittat på alternativen.
Jag står sedan många år i Stockholms bostadsförmedling. Jag kan kanske få en lägenhet i Högdalen, Rågsved, Grimsta, Akalla. No offence, ni som bor i dessa områden....men mina barn skulle aldrig bli lika trygga där som de är i Älta.
Bostadsrätter då, kanske någon undrar. Jovisst. Som ensamstående skulle jag kunna få lån på 1500 000. Och även om jag inte har någon kontantinsats så finns det säkert något hutlöst ränteinstitut som kan låna mig till det. Och vad får jag för ett sånt lån? Jo mindre lägenheter än det jag har idag... i Skarpnäck, Rågsved och Tensta.
Vi kan inte bo i något mindre än en 3a (Molly måste ha eget rum) och jag har inte råd med högre hyra/avgift än det jag har idag.
Deras pappa har heller inte bil och körkort kan tilläggas. Barnen bor ju som sagt varannan vecka. Han har inte heller möjlighet att flytta. Har stått kortare tid i bostadskön än jag som stått sedan 2005.

Så så är det med den saken. Vi bor 300 meter från gränsen till Stockholms kommun. Och det är här vi vill vara . Ändå.

Nacka kommun & Skolan

Ska försöka sammanfatta det som händer. Inte helt enkelt.

Vi hade utvecklingssamtal med Ms fröken i tisdags och fick bekräftat även från henne att M aldrig kommer klara att vara kvar i nuvarnade skola. Hon stöttar oss till 100% att M behöver få komma någonstans där verkasamheten är anpassad efter henne.

Fick också veta att skolan skulle ha ett möte (nu de närmaste dagarna) med kommunens resurssamordnare ang Molly och flera andra barn.

När jag kom hem skickade jag ett mail till resurssamordnaren för att boka in ett möte så vi föräldrar kunde få diskutera Ms skolplacering med henne. Tantskrället gav oss ett riktigt pissigt otrevligt svar. Hon vägrade boka in något möte med oss utan hänvisade till att Molly är skolan och rektorns ansvar att ta hand om. Att jag svarade tillbaka att de anpassningar skolan gjort hittils inte varit tillräckliga och att vi faktiskt har fritt skolval hade ingen som helst effekt. Hon hänvisade bara tillbaka till skolan.

Så. Jag mailade rektorn:

"Hej

Jag, *presentation av oss*.

Jag vet inte hur insatt du är i Mollys svårigheter? Hon har autism med normalbegåvning och kromosomavvikelsen Trippel-X, samt troligen dyslexi. Utreds desutom för epilepsi.

Hon har haft åtgärdsprogram och olika stöd sedan förskoletiden.

Hennes lärare XX arbetar med henne på ett helt fantastiskt sätt, och det finns en resurs i klassrummet och ett välarbetat åtgärdsprogram.

Trots detta når hon inte alls målen i skolan och hon mår i dagsläget väldigt dåligt och vantrivs i skolan. 

Molly klarar inte av det sociala samspelet och är dessutom väldigt ljudkänslig. Och då går hon redan i en liten klass på 16 elever. 

I dagsläget vet jag inte längre vilka anpassningar som kan göras. Vi har prövat allt som går att göra känns det som.

Vi har ett inbokat möte den 14/11 med XX (läraren) , YY (spec ped) och WW (bitr rektor).

Vi föräldrar (och även Mollys lärare) är av den uppfattningen att Molly behöver få gå i en resursskola/resursklass (ej särskola, då hon ej har någon utvecklingsstörning). 

Jag försökte idag ta kontakt med resurssamordnaren (på kommunen) för att boka in ett möte med henne för att diskutera Mollys skolplacering. 

Hon vägrade boka in möte med oss utan hänvisade istället tillbaka till skolan och att vi skulle ta kontakt med er för en dialog kring Mollys skolplacering. 

För mig låter det konstigt, då jag trodde att det var hon som var ansvarig för detta. Men det är alltså därför som jag nu kontaktar dig.

Tyvärr hittar vi inga bra skolalternativ för Molly inom Nacka kommun utan önskar att hon får placering i skola i annan kommun, men vi för gärna en dialog kring detta.

Med vänlig hälsning"

Rektorn svarade:

"Hej Emma,

Väldigt fint beskrivet av dig nedan! Jag förstår att du är bekymrad. Jag förordar ett möte med EHT-ansvarig bitr. rektor W W för att se om vi kan göra något ytterligare.

Jag vet att det kanske inte är någon tröst men det finns en paragraf i skollagen som kallas pysparagrafen. Den beskriver att barn med funktionshinder kan få betyget E även om vissa delar av kunskapskraven inte är uppfyllda. Det viktigaste är att hon utvecklas mot målen i bästa möjliga takt. Alla elever klarar tyvärr inte att nå målen trots ett optimalt stöd. Ibland är den insikten tung att acceptera.

Jag vet inte om Molly kan få det bättre någon annanstans. Jag känner inte till alternativen. Vi ska självklart undersöka om det finns andra möjligheter. Det låter som att du har undersökt alternativ som kan vara intressanta. Tipsa oss gärna om dem så ser vi efter hur de arbetar.

Tack för att du hör av dig så att vi kan hjälpas åt kring Molly!

Vänliga hälsningar"

Så detta var ju ett typiskt rektorssvar.

"Alla elever klarar tyvärr inte att nå målen trots ett optimalt stöd."

Det är här jag fastnar och blir ordentligt förbannad. För det första är Molly normalbegåvad, hon har en väldigt detaljerad utredning och testning som underlag kring detta. För det andra, M har inte haft optimalt stöd i nuvarnande skola. Nej.

Så där står vi nu. Rektorn vill (som det verkar) inte släppa M vidare till någon annan skola för hon är en inkomstkälla för dem (både skolpeng och tilläggsbelopp). Och kommunen vill inte ens träffa oss för en diskussion.

För att ventilera så skrev jag av mig på facebook. Det finns grupper med personer i samma sits som jag som är ett fantastiskt stöd och hjälp.

Med hjälp av deras tips kom jag fram till att:

1. Få iväg ansökningar till de skolor vi är intresserade av ändå. Bara skolan står bakom oss (hur vi nu skulle lyckas med det) så kommer kommunen betala beloppen till den nya skolan. Sagt och gjort. Jag kopierade intyg för glatta livet och hoppades att det skulle gå att få rektorn på hennes skola "på vår sida".

2. Inför mötet med skolan visa på alla de anpassningar som inte redan gjorts (som faktiskt kostar pengar dessutom) som M behöver innan man kan hävda att hon fått optimal anpassning. 

Till saken hör att ingen av de alternativ med små grupper för barn med speciella behov som finns i vår kommun passar för Molly. Tro mig. Jag har gått igenom varenda en. Jag hade förberett en massa underlag kring dessa alternativ för att förklara för kommunen varför ingen av dessa alternativ är bra för M. Men det underlaget har jag inte kommit i närheten av att få använda än.

Så det hela handlar om att få kommunen att gå med på en skolplacering i annan kommun. Och att för att det ska kunna ske så behöver vi ha nuvarande rektorn bakom oss.

Så "enkelt" trodde jag att det var....tills nya kommentarer på FB trillade in (och jag är tacksam för dem!).

"Inte för att lägga mer börda men ni bör ha mkt hjälp kanske tom juridisk eftersom ni bor i Nacka! Nacka e kända/Ökända för att krångla o släpper inte över många till specskolor"! Har provat själv då vi skulle kunna bo i Nacka men flera varv med resurssamordnare osv gav noll, hon erkände tom att det e lättare i Sthlm! Specskolor vissa känner till Nackas negativa inställning o att dom vägrar betala, allt ska ske oavsett resultat i Nacka o deras kommun...tyvärr"

"Nacka e värst i kranskommunerna o ökända....vi kunde inte ta lgh där pga detta....men i sthlm var det inga problem så man måste alltså se över vart man ska o kan bo om man har barn med extra behov...Tror specskolor drar öronen åt sig vid ansökan från förälder som bor i Nacka då dom mest troligt inte får pengar av Nacka förutom skolpeng, att Nacka vägrar släppa över , jag tjatade om alla skolorna tom Snitz som ligger i Nacka, men inte ens det! Dit släppte dom minsann bara fåtal för dom skulle klara sitt själva..."

 ""Ja jag har haft dialog med både resurssamordnaren som e stenhård o som rakt ut sa att dom betalar inte, dom har egna resurser grupper...dom hade 1 barn som fått "tillåtelse" att gå på annan skola o att dom betalade....men att dom inte ens lät barn gå på Snitz som faktiskt ligger i Nacka...men det kostar mkt pengar att först ge skolpeng o sen resurspengen man låter hellre barn misslyckas...så tolkar jag det, man tror sig ha kunskap som man faktiskt inte har...kör ett varv till o ge ett konkret exempel, säg till resurssamordnaren att om ni söker o kommer in på tex Lunaskolan, kommer ni då att betala! Bara så att du själv får höra!

Så där är vi nu. Det är inte "bara" en jävlig rektor och en dumskalle till resurssamordnare. Utan det är den värsta kommunen i Stockholms län och ökänd för att vara det. Skolor som vi vill att M ska gå på tackar troligen nej bara pga vilken kommun vi bor i. Känns ju muntert...
Det är ingen lätt match det här. Jag uppskattar allt stöd både från vänner och okända som jag fått hittils.
Många som varit i samma sits har gett upp och flyttat inför dessa svårigheter.
Jag kan inte påstå att tanken inte slagit mig....men hur jag vrider och vänder på det. Så går inte det heller. Kanske kommer ett separat blogginlägg om det senare....

Konversation och att kunna tänka i flera led....

Råkade möta Pontus på gården när han var påväg hem från skolan och jag kom hem från jobbet. Han hade haft sällskap hem från skolan med två kompisar som också bor på gården. När han sagt hej då till dem så gick han och jag mot porten.

P: - Mamma, får A komma hem till oss på torsdag? 

Jag: -Torsdag, jaa det går väl bra. *undrande mamma*

P:  - Ja för jag vet ju att han inte kan komma hem till oss idag, för Molly är sjuk.

Jag: - Jo precis, så är det.

För min son är det självklart att ta med i beräkningarna att:

- Molly är sjuk

- Vi har troligen planer i helgen

- Måndag, tisdag och onsdag har vi aktiviteter på kvällen.

Därför frågar han om kompisen får komma hem på torsdag. Jag tänker tanken att min son är fantastisk! Samtidigt som jag inser att det faktum att jag tycker att det är fantastiskt är för att Molly aldrig skulle kunna tänka så.

Blä!

Vi sammanfattar det här inlägget så. Blä!
Tror knappt att jag orkar skriva mer än blä!
Jo lite svärord också typ: *jävlaidiotiskakommuntantsjävlel*!

Varför kan de inte bara se till barnets behov??? Varför ska man behöva bråka om allt precis hela tiden?
Det kan inte vara normalt att man ska behöva hota med jurister,skolinspektionen och media...

Försöker stanna i ilskan för den är bättre än ledsenheten. Ingenting är hopplöst men det är inte direkt enkelt.

Here we go again...

Så var vi där igen. Den där handlingsförlamande tröttheten efter att jag jobbat lite för mycket och tänkt så mycket och allt annat bara växer på hög över huvudet på mig.
Nej jag vet...det är inte så farligt. Lite disk och lite tvätt. Kaninen som behöver få rent i lådan och lite extra kärlek. Men mest är det allt det andra....
Att boka in möten med kommunen, att skriva ansökningar till skolor (och kopiera och fixa med intyg) och att boka in skolmöten. Och att förbereda mig inför nästa veckas möte med skolan.
Imorgon utvecklingssamtal i skolan. Jag har ont i magen. Vet att Molly inte kommer vara kvar i rummet när vi går igenom hennes omdömen och det är ju bra. Och jag vill att hennes fröken ska vara ärlig, så ärlig att vi har en chans att bevisa för kommunen att hon inte lyckas fungera integrerad i en vanlig skola....men det kommer bli skitjobbigt att höra. Ändå.
Så jag försöker stålsätta mig. Distrahera mig. Det går sådär.

Försöker komma ihåg att andas.