Till en början med kan jag säga att efter telefonsamtalet med barn- och elevhälsomänniskan (som förra inlägget refererade till så hände ingenting alls. Men som sagt, vi ville ju få byta skola nu och hon kanske förstod det efter samtal med berörd rektor och kommunens resurssamordnare.
Positiva nyheter kom sedan. Fredagen den 25/4 fick jag ett fantastiskt telefonsamtal på eftermiddagen från Helleborusskolan. Kommunen hade beviljat ansökan om tilläggsbelopp och Molly får börja hos dem i höst!
Jag bara hoppade och skrek där ute på gården. Så Himla Skönt!
Och helt oslagbart var det att sen få komma upp i lägenheterna och berätta nyheterna för en helt överlycklig Molly. De här känslorna av att plötsligt ha fått en möjlighet att plötsligt finns det en framtid...
Men sen tog orken slut kan jag säga. Jag kände att jag behövde en paus från politiker och allt vad skolfrågor hette.
Jag har varit mycket hos min mamma på landet på lediga stunder. Tankat natur och gått hundpromenader och bara tagit det lugnt. Det behövdes.
Nu har jag satt fart igen. Igår postade vi ansökan om skolskjuts till kommunen (bifogat med alla tänkbara intyg). Jag hoppas så att vi inte behöver strida för den. För självklart är jag beredd att kämpa men samtidigt trött på att det måste vara så. Trött på att man måste vara en kämpande förälder för att ens barn ska få ha det bra i skolan.
Idag var jag på Sveriges Radio för en specialsändning i Studio Ett i reportageserien #kaosklass.
Var där med ett par fantastiska föräldrar från föräldranätverket Barn i behov.
Frustrerande med tiden som inte räckte till för alla frågor men vi fick till en bra diskussion med Ibrahim Baylan efteråt. Det gensvaret vi fick från honom kändes riktigt bra.
Debatten innan var också väldigt givande. Lite frustrerad på mig själv blev jag för att jag inte valde att berätta vår historia men jag lyckades inte riktigt komma till skott.
Men jag fick med mig en fin upptryckt version av e-boken från #kaosklass där ju min berättelse finns med.
Lyssna gärna:
