Inlägget ni alla väntat på... ;-)

Okej. Det kommer här. Om ni inte läst inlägget "Självcensur" så titta gärna på det först.

Skrivet söndag 7/11

Tittade på en repris av Skavlan i mässen imorse. Det var bra gäster. Fick se ett klipp av säsong 2 av Solsidan.
Siste gäst var Tom Jones. Han gifte sig när han var 16 år och de är fortfarande tillsammans idag. Han är 70 år. Han sa något som fastnade: "Är man kär ska man gifta sig".

Det fick mig att tänka på mitt senaste förhållande. Bromsade jag? Rädd för att kasta mig i på djupt vatten?
Det var inte förrän det tog slut som jag verkligen kände hur mycket jag älskat honom.
Älskat? Älskar?

Känslorna är noggrant undanstuvade i ett låst skåp i mitt inre. Nyckeln till skåpet har han. Och jag vet att han aldrig kommer använda den.

Och jag går vidare i vardagen. Ändå finns skåpet där. Gör mitt bästa för att inte låtsas om det. Men det är som ett sår som man inte kan låta bli att peta på ibland fast det gör ont.

Det tog mig flera veckor innan jag kunde somna utan att gråta mig själv till sömns. Tog mig månader innan jag blev sugen på kakor och indisk mat igen.

Ibland undrar jag om vi fortfarande hade varit tillsammans om omgivningen hade varit idel glada miner.
Det skulle vara enklare om det inte vore så. Om det fanns en annan anledning till varför just vi inte passade ihop.
För jag är en romantiker och även om jag kanske inte alltid tror att man är menade för evigt så trodde jag att det ändå defenitivt var meningen just nu och tillsvidare.

Jag vet att hjärtat har många rum...
Kanske en dag att jag igen får sådana känslor för någon annan.
Då kommer jag inte tveka. Jag kommer hoppa. På djupt vatten.