Summa summarum 2010...eller Lyckan Kärleken och Meningen med livet ;-)

Så här i årsskiftes-tider brukar jag oftast summera året som gått...ibland för mig själv och ibland delar jag med mig.
Året som varit har varit ett kontrastrikt år...det har varit väldans mycket topp och...ja...kanske lite väl mycket bott. Men nu är livet på topp igen och det är det viktigaste, eller hur?
Hur som...jag tänker med det sagt inte alls lägga något fokus på det som varit negativt....utan här kommer en positiv recap av 2010.

Året inleddes med förälskelse, kärlek och en värld i rosa skimmer. Härligt! Är så glad att fått ha den tiden med den här personen som nog måste vara den snällaste och mest omtänksamma som jag känner.
Jag gick under våren också på den fantastiska intuitionskursen i Gustavsberg. En plats där man bara kan vara sig själv och utvecklas. 
Sommarsemestern spenderades till största delen på mormors torp. Man kan nästan kalla det för en terapeutisk återhämtning att vila upp sig där tillsammans med skogen, fågelkvittret och gräset mellan tårna.
Den här hösten och vintern har jag njutit av årstidernas växlingar på ett sätt som jag aldrig tror att jag gjort förr. Höstens förvandling var så fin att följa. Varje litet blads skiftning från dag till dag tills hela världen var sprakande i orange och rött. Och sen kom vintern med besked och jag har översköljts av barndomsminnen, där jag sett alla magnifika snötygnda granar med mina barns ögon igen. Jag har njutit av att se mina underbara barn leka i snöhögarna. Faschinerats av stora flingor som singlat ner som på beställning just för att glädja mig. :)

Jag har under året sökt två stycken tjänster (internt). Det känns så bra att sitta där på en intervju och veta att allt det jag berättar om mig själv är jag stolt över... Stolt över den jag är, mina kvalifikationer och min kompetens. :)
Sen har jag under året också börjat träna och det har gett resultat. Min kondis är avsevärt mycket bättre än vad den var för ett år sedan. Och det bästa är när man får sällskap med någon av alla toppen-mammor som bor här i närheten, då går träningen fort och blir till ett socialt nöje.

Min stora tjej har börjat skolan och stortrivs! Det första halvåret har svischat förbi i fullfart och hon har en massa vänner som trivs i hennes sällskap.
Hon har klarat en nivå i simskolan och ska i januari få börja nästa nivå, hon är så stolt och förväntasfull. Hon älskar också sin skridskoskola!
Pontus går sitt sista år på dagis och har blivit så stor! Han är mammas ständige hjälpreda och tycker så mycket om att få hjälpa till vad det än gäller.
Han har under hösten gått i bollskola och utvecklats enormt till en mer och mer självständig kille som vågar ta för sig!

Under december har jag begett mig på äventyr varannan onsdagskväll. En mötesplats med härliga människor som delar samma intresse... Det ger mig en sån energiboost att vara där och man blir glad så man glittrar. ;-)

För att återknyta till rubriken så har jag självklart läst boken "Lyckan, Kärleken och Meningen med livet" (för flera år sedan) och i år släpptes filmen med Julia Roberts i huvudrollen. En underbar, varm och mysig film. Titeln sammanfattar mitt år rätt bra... Just nu är jag lycklig och kär i livet självt...och det är ju det som är meningen. ;-)
Vill verkligen hinna se den på bio en gång till innan den försvinner från biograferna (den går bara på Sergel nu). Det ger en särskild känsla att se den på bio och absorberas in i den magiska filmvärlden. Om någon har lust att göra mig sällskap är det bara att höra av sig. :)

Så det var min positiva sammanfattning av året.
Jag kan förstå att en del kan känna att det här är för positivt för deras smak...men då kan man ju välja att läsa något annat. ;-)

Gott Nytt År på er alla!

Nya vyer?

Borde inte blogga när tankarna och huvudet är helt uppe i det blå...
Det blir lätt lite ofukuserat rörigt då.

Inlägget härom dagen handlade mest om hur jag tagit mig vidare från det som varit de senaste månaderna.
Det som jag borde lagt till är att jag petar mer och mer sällan i såret...

Har insett att ett halvår verkar vara den magiska gränsen för mig. Det är efter 6 månader som jag verkar kunna släppa och gå vidare.
Och det är där jag är nu...

Det börjar smyga sig fram en längtan. En förhoppning om något annat. Någon annan.
Trygghet och närhet. Förståelse och utbyte av tankar och funderingar. Det hade varit nice...

Och var finns då denne person? Förslag emottages tacksamt... Ha ha... Det är inte direkt som att jag ränner på krogen längre. Och det där med nätdejting har jag testat förr och förkastat.
Skulle väl helst vilja träffa någon i vardagen. Och vad finns det att välja på då?
Jobbet, gymmet, ica??
Hmm...känns som att jag behöver bredda mina vyer lite kanske.
Samtidigt vill jag inte leta....jag vill bara hitta. Eller bli hittad.

Kanske av någon som tar första initiativet...lite omväxling...eftersom jag sällan verkar hitta såna män.

Inlägget ni alla väntat på... ;-)

Okej. Det kommer här. Om ni inte läst inlägget "Självcensur" så titta gärna på det först.

Skrivet söndag 7/11

Tittade på en repris av Skavlan i mässen imorse. Det var bra gäster. Fick se ett klipp av säsong 2 av Solsidan.
Siste gäst var Tom Jones. Han gifte sig när han var 16 år och de är fortfarande tillsammans idag. Han är 70 år. Han sa något som fastnade: "Är man kär ska man gifta sig".

Det fick mig att tänka på mitt senaste förhållande. Bromsade jag? Rädd för att kasta mig i på djupt vatten?
Det var inte förrän det tog slut som jag verkligen kände hur mycket jag älskat honom.
Älskat? Älskar?

Känslorna är noggrant undanstuvade i ett låst skåp i mitt inre. Nyckeln till skåpet har han. Och jag vet att han aldrig kommer använda den.

Och jag går vidare i vardagen. Ändå finns skåpet där. Gör mitt bästa för att inte låtsas om det. Men det är som ett sår som man inte kan låta bli att peta på ibland fast det gör ont.

Det tog mig flera veckor innan jag kunde somna utan att gråta mig själv till sömns. Tog mig månader innan jag blev sugen på kakor och indisk mat igen.

Ibland undrar jag om vi fortfarande hade varit tillsammans om omgivningen hade varit idel glada miner.
Det skulle vara enklare om det inte vore så. Om det fanns en annan anledning till varför just vi inte passade ihop.
För jag är en romantiker och även om jag kanske inte alltid tror att man är menade för evigt så trodde jag att det ändå defenitivt var meningen just nu och tillsvidare.

Jag vet att hjärtat har många rum...
Kanske en dag att jag igen får sådana känslor för någon annan.
Då kommer jag inte tveka. Jag kommer hoppa. På djupt vatten.

Självcensur

Jag skrev ett blogginlägg i helgen men har inte riktigt lyckats bestämma mig för om jag ska publicera det...

Det är personligt och rätt utelämnande. Men det är ju jag. Det handlar bara om mina känslor och allt det jag skrivit tror jag egentligen att mina vänner vet. Och övriga skulle jag nog kunna säga det till också.
Vad är en blogg om inte ego?
Min blogg är det i alla fall incase någon missat det. ;-)

Jag namnger inga personer i inlägget men de som känner mig vet ju ändå vad det handlar om. Men jag vill betona att jag inte vill hänga ut någon annan...och det tycker jag heller inte att jag gör eftersom hela inlägget handlar om mina tankar och känslor.
Lite försvarstal så där...

Inlägget kommer nog någon dag....
Det här blev lite av en "teaser". :)

Min kuttrande duva

I tisdags var jag aldeles galet ledsen...trodde att jag skulle behöva åka in igen med Ville.
Trodde att jag där och då behövde fatta beslut ifall han skulle gå igenom hela processen igen utan garantier att bli bra. Var bara så himla ledsen. :(
Barnen tröstade mig bra. Och det kändes så skönt att vara öppen med dem med det här. Att förklara allt för dem...så att de förstod min ledsnad och oro och bättre kunde förbereda sig själva för eventuella förändringar...

Men sen. Barnen hade somnat för natten. Då vände det! Ville åt ordentligt med mat och sen på lådan. I femkronestorlek/mindre pingisboll!
Jag kunde sova.
Morgonen där på var jag ännu gladare. Sååå lycklig. Flera lyckade lådbesök under natten. :)

När jag kom hem från jobbet igår var min älskade katt som sig själv igen. Helt fantastiskt underbart. Innan drog han sig undan, gick konstigt, mjauade inte eller med fel tonart och kom inte för att gosa.
Nu hoppar han upp på samma stol som jag precis tänkt sätta mig på. Han kommer och lägger sig i mitt knä när jag sitter vid datorn. Och bäst av allt, han kuttrar som en liten duva igen! :)

Idag hade jag med 2 av barnen kompisar hem. Var lite nervös att Ville skulle dra sig undan och gömma sig under sängen, men inte. Han satt cool och iakttog barnen och lät dem klappa honom. Precis som sig själv igen.
Barnen hade en rolig eftermiddag med sina vänner. Lekte jättebra tillsammans.

Nu är vinterdäcken på bilen också. Jätteskönt att ha det fixat! Fick tips av en kollega om ett ställe i Länna som tog 150:- för byte så jag testade det efter att jag lämnat barnen imorse. De var verkligen toppen. Trevliga killar som kunde svenska och hade humor! ;-)
Brukar normalt sett inte alls gilla bilverkstäder och hela den miljön men där kände jag mig okej. :)

Sen blev det lunch med min fina kusin i stan. Indiskt. Mums! Trevligt att få prata av sig om ditten och datten.

Nu är jag trött. Har varit galet trött de senaste dagarna. Slocknar med barnen och lyckas inte riktigt ta mig upp igen.
Imorgon begravning för barnens faster.

Jag vann!

Ikväll har här förts ett matkrig...
Jag hade lovat Molly att få välja middag (utifrån vad som fanns hemma i frysen). Hon valde köttfärssås, pasta och bulgur. Jag svarar att hon måste välja mellan pasta och bulgur. Hon bråkar och gormar. Men tillsist säger hon att hon väljer bulgur. Fine (dock inte vad jag hade valt till köttfärssås).

När middagen är klar ropar jag in barnen till köket. Molly får utbrott igen (typ 3dje sen hämtning). Hon ville ju ha pasta också! Jag förklarade att jag inte tänker laga både och och nu har jag bara lagat bulgur för det var vad hon sa.
Molly vrålar, bråkar och stänger in sig på sitt rum. Börjar känna igen mönstret...

Sätter mig för att äta med Pontus och förklarar att jag inte tänker mata honom ikväll. Han sätter igång stora vattenfallet och ylar om hur trött han är. Jag förklarar att jag visst kan mata men då blir det inget dataspel efter maten och inget Ben10 på tvn. "Men jag kan ju mata för du orkar ju inte spela dator heller då ju."
Han satte igång att leka med en leksak vid matbordet vilket fick mig att ryta i med arga rösten om att ta bort leksaken från matbordet.
Stränga mamman in da house...
Jag åt upp min mat och satte igång att diska.

Pontus fortsatte att yla, bråka och argumentera. Jag stod fast. Sen började jag säga att, nu är det bara 20 minuter kvar till Ben10 osv. När det var 18 minuter kvar satte han igång att äta maten. Åt upp på kanske 5 minuter och dukade av. Så han hann till och med spela dator också en liten stund.
När Ben10 började stängde han av spelet och satte sig vid tvn. Molly kommer ut och får tokspel för att datorspelet är avstängt. Hon blir lovad att få spela lite till om hon äter upp maten....
"Jag tänker äta maten nu mamma". Yes! Jag vann igen!
Hon åt upp allt och dukade av efter sig.

Nu är det baddags och det är så härligt att höra hur de småpratar i badrummet. :)

Är fortfarande rätt orolig för Ville. Han är inte sig själv riktigt och varken äter eller dricker så mycket som han borde. Längtar efter att få tillbaka min vanliga katt...

Helgen som flytt ;-)

Helg? Var det här helg? Trippel till och med och jag är totalt utmattad...

Telefonen ringde aldrig varken under fredagskvällen eller natten, vilket ju var bra. Men oron är rätt tärande.
På lördagen var vi hemma på förmiddagen, lunch och sen iväg till Ica Kvantum. Hade dagen innan lovat Pontus hans mjölkfria leverpastej och mjölkfria choklad till lördagsgodis, och som tur var så fanns båda där.
Sen iväg till bollskolan. Jättehärligt att ha en glad kille som utan att tveka gav sig ut med kompisen L. Badminton stod på schemat. Tveksam till om det är hans grej riktigt, men varje gång det var vattenpaus kom han springande så glad så och det värmer mammahjärtat lite extra eftersom han andra gånger tyckt att det varit läskigt där.

Direkt efter det for vi till Bagarmossens Djursjukhus för att hämta Ville. Han var gosig och tjålig. Jag fick med mig en massa olika skötselråd. Specialfoder, tillskott och medicin... Det viktigaste nu är att ha koll på att han kissar och dricker mycket vatten.
Så den kvällen gick mest åt att smyga runt och spionera på min kissekatt. Han hade inte velat äta på djursjukhuset men hemma gick det bra. Och på natten verkade han få i sig godkänt med vatten (mäter det jag häller upp och sen vad som är kvar).

Fick tag på jobbet och lyckades övertala dem att ge mig extrajobb på söndagen. Kommer behöva jobba extra...mycket. Det blev heldagsreserv 7-15. :)

Idag (söndag) kom snälla mormor med en av barnens kusiner (som sovit över hos mormor) tidigt på morgonen och de verkar ha haft en bra dag här hemma.
Min dag på jobbet var rätt händelselös. Fick köra samma tur (17-23) tre gånger. Det mest spännande på dagen var att passera Hötorget på polisens order, så det var verkligen lugnt. Sen hann jag in på apoteket innan de stängde för att hämta ut Villes medicin.

Hem för att lösa av mormor. Hon hade antecknat hur ofta Ville gick på lådan och drack vatten....förmiddagen hade gått bra men sen hade barnen lekt kull. Och Ville som tyckte det blev för livligt gick och la sig under min säng. Normalt sett är det något han ofta gör...men när jag kom hem och inser att han, sedan jag gick, bara druckit vatten en gång så börjar oron stiga igen.
Fick fram honom och i med den anti-inflammatoriska medicinen. Sen började lockandet med vattenskålarna...till ingen nytta. Varken mat eller vatten ville han ha. Gav honom ett par medicinsprutor med vatten bara för att få i honom lite....men han gillar ju verkligen inte att bli i tvingad på det sättet. Och jag gillar inte att behöva tvinga honom.

Eftersom det var söndag var jag tvungen att ta itu med den trasiga tvättmaskinen också. (Ska kontakta försäkringsbolaget imorgon och behövde veta om jag kunde laga den själv först.) Jag gillar inte att hålla på med proppar och el så barnens pappa kom över och mekade. Troligtvis lite på grund av sitt dåliga samvete då det var han som pajjade tvättmaskinen i torsdags. ;-)
Det visade sig att det bara var drivremmen som hoppat av. Fast bara och bara....det var ett elände att få på igen och vet inte direkt om jag skulle kalla det enkelt. Nu har jag precis kört en maskin och det gick fint!
Jätteskönt att slippa behöva rodda mer med försäkringsbolag och reparatör. :)

Är hela tiden rätt orolig för Ville och hans vattenintag... Tog och testade blötmaten som jag köpt. Och positiv överraskning! Han älskade den! Så jag antar att jag får ta bilen till jobbet imorgon så jag kan köpa mer på hemvägen (finns bara hos veterinärer). Nackdelen är ju att det kommer kosta 1200:-/månad...Usch.

Det blev sen middag. Inte heller särskilt god. Molly fick tokspel vid bordet för att jag lagat ris istället för bulgur. Ett typiskt Mollyutbrott som jag just då inte alls orkade ta. Hon fick gå därifrån. Pontus och jag åt och sen kom hon när hon lugnat ner sig.

Mitt tålamod har varit uselt med barnen den här helgen. Men jag har varit noga med att hela tiden förklara för dem att det är för att jag är orolig. Och de verkar förstå. De har verkligen varit toppen med Ville sen vi hämtade hem honom.

Nu är det dags att natta barnen. Klockan är senare än vanligt. Hoppas att det inte blir allt för svårt att få upp dem imorgon bitti.

Ledig fredag

Vaknade med samma dundrande huvudvärk som jag somnade med. Sov kanske max 5 timmar. Sömnen var inte direkt avslappnad. Klockan 7 kom ett surt sms...om taskiga ytterkläder och gympadojjor i snöväder. Snö? Hade inte ens märkt att det snöat.
Försökte få mig själv fokuserad. Ringde en massa samtal. Fick låna 10 tusen av snäll familjemedlem. Skönt, viss oro släppte när jag inte behövde ha magont över betalningen.
Försäkringsbolaget ringde angående min trasiga tvättmaskin som jag skadeanmält dagen innan. Jag försökte förklara att den inte just nu var högst upp på min prioriteringslista. Hon förklarade en massa uppgifter jag behövde ta reda på och återkomma till henne senast på måndag...

Försökte tvinga i mig frukost. Det gick sådär.
Kl 9 ringde de från djursjukhuset. Fick prata länge med den veterinär som hade hand om Ville då. Han hade då kateter, dropp och fick smärtstillande. Vi bestämde tillsammans om ett par prover som skulle tas och att han skulle få bli kvar till lördag kl 15 (efter Pontus bollskola).
Ikväll ska de ta bort katetern och sen är det bara att hoppas att han kommer igång att kissa som han ska under natten och morgonen. Gör han inte det måste jag ta ställning till om han ska tappas igen eller om han ska få somna istället. De valet vill jag inte ta. Inte ens tänka på egentligen. Och heller inte skriva det.
Hon skulle höra av sig om det blev några komplikationer så ikväll och natt hoppas jag att telefonen inte ringer.

Eftersom mina stackars barn troligtvis frös i sina dåliga ytterkläder så tog jag mig ner med jackor och mössor och sånt till skola och dagis vid 10. Fortfarande med bultande huvud. Osminkad. Oduschad.
En av fritidspersonalen frågade "Då får Molly gå hem tidigt idag?" när jag dök upp. Kunde bara få ur mig "Nej jag hämtar henne kl 15". Ville inte berätta för Molly på skolgården. Ville inte förklara för någon där just då. Hade fullt sjå att hålla ihop mig själv.

Hemma igen insåg jag att det bara var att ta tag i allt som behövde ringas angående tvättmaskinen. Fick i mig ett par huvudvärkstabletter som faktiskt hjälpte lite.
Elgiganten var inte till någon hjälp alls men när jag väl fick tag på en service-tekniker som servar min modell (på nåt företag som jag aldrig hört talas om) så fick jag hjälp med allt jag behövde. Eventuellt är det ett enkelt fel. Ska försöka laga den själv men ikväll orkar jag inte. Energin är slut.

Tvingade mig själv att ta tag i smutsdisken. Galet trött med ett huvud som inte riktigt verkar vara med i min värld.
Mera telefonsamtal. Jobbet ringde. "Vill du gneta i helgen?" Ja med tanke på den ekonomiska situationen så absolut. På söndag blir det troligen jobb och mormor är snäll och är barnvakt. Men nästa vecka blir det inget gnet (=extrajobb). Ett gnetstopp som jag självklart stöder.

Prövade att lägga mig i badet. Brukar pigga upp men det gick inte att få huvudet att slappna av. Upp igen, lite fräschare nu i alla fall.
Iväg att hämta barn på skola och dagis. Underbart att få kramas med barnen. Det behövde jag!
Visserligen fick Pontus tokspel på ica för att de inte har mjölkfri leverpastej men det gick över tillslut.
Sen hem. Berätta och förklara för barnen. Molly blev ledsen, men inte så mycket som jag var rädd för. Pontus frågar saker med jämna mellanrum. Och jag förklarar så gott jag kan. Det mesta accepterar de, till och med "vi får hämta honom imorgon OM han blir bra, jag vet inte det säkert"... Men jag ser att de tänker.
Nu under kvällen har både de och jag varit känsligare och retligare än vanligt.

Ben 10 på tv just nu och fredagsmys på bordet. Kladdkaka, glass och varma hallon.

Hoppas så att telefonen inte ringer ikväll eller inatt! 

Ville

Igår kväll fick jag åka taxi med min fina grå katt Ville till Bagarmossens Djursjukhus. När jag ringde sa hon "Inte för att skrämma dig men det kan vara bråttom".
Min hjärna skrek av protest. Nej! Jag fixar inte mer...inte nu...Ett annat år. Pass!
Den logiska delen av min hjärna slutade fungera. Jag klarar inte att den katten jag har kvar också försvinner. I maj dog min stora katt Nisse plötsligt och oväntat och tanken på att stå inför samma scenario igen... Nej!
Bilen var utlånad till min mamma (då deras reparerats). Jag visste att de skulle komma hem sent och just då kom jag inte ens på tanken att ringa deras mobiler. Så det blev taxi. Klarade knappt av att prata med växelmänniskan på Taxi Stockholm utan att grina.
Jag åker aldrig taxi. Det här måste vara första gången på många år...
Tur att barnbidraget hade kommit dagen innan.
Väl där så får jag bekräftat att han har en jättestor blåsa (han hade inte kunnat kissa) och behövde sövas och tömmas och sen behållas kvar där ett eller två dygn. Jag såg deras fundersamma blickar och deras försiktiga prat om summor eftersom jag inte hade honom försäkrad. Hur långt är du beredd att gå?
Snyftande förklarar jag att jag inte fixar att förlora en katt till. Att det inte spelar någon roll vad det kostar, det får jag lösa...på nåt sätt.
Lite trevande förklarar de att de har en policy att man ska betala halva summan redan på plats. Staplande får jag ur mig att det kan jag inte. Hennes prisuppskattning var ca 7000. Och några 3500 fanns inte på mitt konto. De gjorde ett undantag...och tog emot de 1000 kronor som jag hade.
Sen fick jag åka hem. Fick tag på H (mammas sambo) som hämtade mig med min bil. Nytvättad och fin...men jag hade rätt svårt att fokusera på det just då. Körde skakig hem efter att ha lämnat av honom hemma hos sig. Körde långsamt.
Att komma hem till en tom lägenhet. Utan någon katt som kom och mötte i dörren...
De skulle ringa om han klarade narkosen. Det fanns en rätt stor risk att det hade läckt ut kalium i blodet och då skulle han inte klara det. Väntan. Vidrigt. Vågade inte röra mig av risken att rubba universums cirklar.
Tillbad de flesta gudar och förklarade så för min älskade katt att vi behöver honom. Att han behöver oss. Att det inte kan vara det sista...det kan inte få sluta så här.
De hade sagt att det brukade ta en timme att vakna efter narkosen. Timmarna gick. Ångesten och oron rasade. I informationen jag fått stod: "ring inte, vi ringer er...". 3 timmar efter att jag lämnat djursjukhuset gav jag upp och bestämde mig att ringa.
Nattetid fanns bara ett nummer som kostade 20:-/min. Jag vet inte riktigt hur länge jag pratade med dem. Det var bara en liten stund. Men jag fick veta det viktigaste, att han överlevt. Veterinären hade haft fullt upp med fler akutfall som kommit in och inte hunnit med att ringa mig. Oavsett kostnaden för det där samtalet så var det värt det.
De skulle kontakta mig igen nästa dag vid halv två. Hurra...ny väntan.
Försökte sova med dundrande huvudvärk... Gick och hämtade Mollys stora isbjörn (gosedjur) till sällskap i sängen.

Ny blogg

Så...det är inte den första och säkert inte den sista... Med allt som har hänt det här året så har jag rätt länge känt skrivbehovet pocka på.
Idag rann bägaren över...det är lite väl mycket just nu och med bästa vännen i Grekland så behöver jag få utlopp.