Nya vyer?

Borde inte blogga när tankarna och huvudet är helt uppe i det blå...
Det blir lätt lite ofukuserat rörigt då.

Inlägget härom dagen handlade mest om hur jag tagit mig vidare från det som varit de senaste månaderna.
Det som jag borde lagt till är att jag petar mer och mer sällan i såret...

Har insett att ett halvår verkar vara den magiska gränsen för mig. Det är efter 6 månader som jag verkar kunna släppa och gå vidare.
Och det är där jag är nu...

Det börjar smyga sig fram en längtan. En förhoppning om något annat. Någon annan.
Trygghet och närhet. Förståelse och utbyte av tankar och funderingar. Det hade varit nice...

Och var finns då denne person? Förslag emottages tacksamt... Ha ha... Det är inte direkt som att jag ränner på krogen längre. Och det där med nätdejting har jag testat förr och förkastat.
Skulle väl helst vilja träffa någon i vardagen. Och vad finns det att välja på då?
Jobbet, gymmet, ica??
Hmm...känns som att jag behöver bredda mina vyer lite kanske.
Samtidigt vill jag inte leta....jag vill bara hitta. Eller bli hittad.

Kanske av någon som tar första initiativet...lite omväxling...eftersom jag sällan verkar hitta såna män.

Inlägget ni alla väntat på... ;-)

Okej. Det kommer här. Om ni inte läst inlägget "Självcensur" så titta gärna på det först.

Skrivet söndag 7/11

Tittade på en repris av Skavlan i mässen imorse. Det var bra gäster. Fick se ett klipp av säsong 2 av Solsidan.
Siste gäst var Tom Jones. Han gifte sig när han var 16 år och de är fortfarande tillsammans idag. Han är 70 år. Han sa något som fastnade: "Är man kär ska man gifta sig".

Det fick mig att tänka på mitt senaste förhållande. Bromsade jag? Rädd för att kasta mig i på djupt vatten?
Det var inte förrän det tog slut som jag verkligen kände hur mycket jag älskat honom.
Älskat? Älskar?

Känslorna är noggrant undanstuvade i ett låst skåp i mitt inre. Nyckeln till skåpet har han. Och jag vet att han aldrig kommer använda den.

Och jag går vidare i vardagen. Ändå finns skåpet där. Gör mitt bästa för att inte låtsas om det. Men det är som ett sår som man inte kan låta bli att peta på ibland fast det gör ont.

Det tog mig flera veckor innan jag kunde somna utan att gråta mig själv till sömns. Tog mig månader innan jag blev sugen på kakor och indisk mat igen.

Ibland undrar jag om vi fortfarande hade varit tillsammans om omgivningen hade varit idel glada miner.
Det skulle vara enklare om det inte vore så. Om det fanns en annan anledning till varför just vi inte passade ihop.
För jag är en romantiker och även om jag kanske inte alltid tror att man är menade för evigt så trodde jag att det ändå defenitivt var meningen just nu och tillsvidare.

Jag vet att hjärtat har många rum...
Kanske en dag att jag igen får sådana känslor för någon annan.
Då kommer jag inte tveka. Jag kommer hoppa. På djupt vatten.

Självcensur

Jag skrev ett blogginlägg i helgen men har inte riktigt lyckats bestämma mig för om jag ska publicera det...

Det är personligt och rätt utelämnande. Men det är ju jag. Det handlar bara om mina känslor och allt det jag skrivit tror jag egentligen att mina vänner vet. Och övriga skulle jag nog kunna säga det till också.
Vad är en blogg om inte ego?
Min blogg är det i alla fall incase någon missat det. ;-)

Jag namnger inga personer i inlägget men de som känner mig vet ju ändå vad det handlar om. Men jag vill betona att jag inte vill hänga ut någon annan...och det tycker jag heller inte att jag gör eftersom hela inlägget handlar om mina tankar och känslor.
Lite försvarstal så där...

Inlägget kommer nog någon dag....
Det här blev lite av en "teaser". :)