Skolfunderingar

Det är många tankar kring dotra nu...
Jag har alltid ställt mig lite oförstående till frågeställningen om man hade svårt att acceptera sitt barns diagnos.
I det har jag aldrig känt igen mig. Jag har aldrig känt någon förvåning, sorg eller någon annan svårighet att acceptera M för den hon är.
Men nu... Nu när hon verkar "misslyckas" i den vanliga skolan. Jag har alltid vetat att hon inte skulle bli veterinär och läsa vidare....men någonstans har jag ändå velat tro att hon skulle klara grundskolan. Att hon skulle ta sig igenom F-9 även om betygen kanske skulle vara dåliga och sen hitta något gymnasium med anpassning (gärna om djur) där hon kunde trivas. Att acceptera att det kanske inte kommer bli så, det är inte roligt alls.
I skolan går hon redan i en liten klass (15 elever). Hon har en underbar lärare och även en resurs som hjälper henne lite i klassrummet. En gång i veckan går hon iväg till specialpedagogen för att träna läsning och finmotorik. Allt är väldigt anpassat efter henne och ser man det ur Ms perspektiv så fungerar skolan bra. Hon är social och trivs i skolan, längtar dit och är trygg där. Ibland kanske vi skulle önska att hon hade mer stöd på raster och på fritidstid men det verkar ändå fungera hyfsat även där.
Men....
Hon klarar inte målen i 2an. Hon läser och räknar men det går så oändligt trögt med båda. Att hon ska kunna skriva nationella prov nästa år är helt absurdt.
Härom dagen hade hon i läxa 3ans gångertabell och division med 3. Hon som inte ens kan räkna 15-3 eller 18+4  i huvudet.
Det tog oss 2 eftermiddagar att klara den läxan.
Dag 1 låste hon sig totalt (då hon efter en längre stund kunde höra yttepyttelite frustration i min röst), sprang iväg och fick ett tokutbrott. Och så blev det såklart ingen mer matte den dagen.
Dag 2 hade jag fått ett tips av en jobbarkompis att försöka göra det tydligare med lego. Så jag förberedde och byggde 3-våningslegohus längs med en gata, tog även fram 3 st smådjur som skulle få dela på leobitar.
Och nu gick det bättre....efter en stund tyckte jag faktiskt att hon förstod. Jag kunde fråga vad 7x3 var och hon kunde räkna legobitar och komma fram till svaret. Divisionen gick också att ta sig igenom även om jag vet att hon inte förstod principen.
Så, då var vi klara. Hela stencilen ifylld och jag berömmer. Sen frågar jag henne vad 2x3 är för att se om hon efter divisionen minns vad vi gjorde med legohusen. Men nej...hon räknade och räknade och gav godag-yxskaft-svar som 17. Jag försökte förklara på nytt igen, men då gick det inte mer.
Så vad lärde hon sig på det där? Ingenting.
Så var hör min M hemma? Enligt hennes utredning är hon normalbegåvad med ett väldigt långsamt arbetsminne. Jag börjar tvivla på att det bara är så....samtidigt som jag ju vet att M verkligen inte hör hemma på särskolan. Min väldigt sociala M skulle vantrivas något enormt och jag är övertygad om att hon inte lär sig något alls om hon inte trivs.
Så vilka val har vi då? Antingen låta henne gå kvar i en skola där hon trivs men inte når målen eller att kämpa för att få henne till en ännu mer anpassad skola för barn med autism och hoppas att hon kan nå målen där.
Nej, det är inga roliga beslut att fatta. Om hon ska byta skola måste vi dessutom fajtas med kommunen för att få henne placerad utanför kommunen, då inget av alternativen i kommunen är bra.

På onsdag ska jag och barnens pappa till psykologen på Hab. Vad ska vi prata om där, frågade han mig förut och jag svarade att jag inte visste. Men nu vet jag nog ändå vad det är vi behöver prata om.