Ville

Igår kväll fick jag åka taxi med min fina grå katt Ville till Bagarmossens Djursjukhus. När jag ringde sa hon "Inte för att skrämma dig men det kan vara bråttom".
Min hjärna skrek av protest. Nej! Jag fixar inte mer...inte nu...Ett annat år. Pass!
Den logiska delen av min hjärna slutade fungera. Jag klarar inte att den katten jag har kvar också försvinner. I maj dog min stora katt Nisse plötsligt och oväntat och tanken på att stå inför samma scenario igen... Nej!
Bilen var utlånad till min mamma (då deras reparerats). Jag visste att de skulle komma hem sent och just då kom jag inte ens på tanken att ringa deras mobiler. Så det blev taxi. Klarade knappt av att prata med växelmänniskan på Taxi Stockholm utan att grina.
Jag åker aldrig taxi. Det här måste vara första gången på många år...
Tur att barnbidraget hade kommit dagen innan.
Väl där så får jag bekräftat att han har en jättestor blåsa (han hade inte kunnat kissa) och behövde sövas och tömmas och sen behållas kvar där ett eller två dygn. Jag såg deras fundersamma blickar och deras försiktiga prat om summor eftersom jag inte hade honom försäkrad. Hur långt är du beredd att gå?
Snyftande förklarar jag att jag inte fixar att förlora en katt till. Att det inte spelar någon roll vad det kostar, det får jag lösa...på nåt sätt.
Lite trevande förklarar de att de har en policy att man ska betala halva summan redan på plats. Staplande får jag ur mig att det kan jag inte. Hennes prisuppskattning var ca 7000. Och några 3500 fanns inte på mitt konto. De gjorde ett undantag...och tog emot de 1000 kronor som jag hade.
Sen fick jag åka hem. Fick tag på H (mammas sambo) som hämtade mig med min bil. Nytvättad och fin...men jag hade rätt svårt att fokusera på det just då. Körde skakig hem efter att ha lämnat av honom hemma hos sig. Körde långsamt.
Att komma hem till en tom lägenhet. Utan någon katt som kom och mötte i dörren...
De skulle ringa om han klarade narkosen. Det fanns en rätt stor risk att det hade läckt ut kalium i blodet och då skulle han inte klara det. Väntan. Vidrigt. Vågade inte röra mig av risken att rubba universums cirklar.
Tillbad de flesta gudar och förklarade så för min älskade katt att vi behöver honom. Att han behöver oss. Att det inte kan vara det sista...det kan inte få sluta så här.
De hade sagt att det brukade ta en timme att vakna efter narkosen. Timmarna gick. Ångesten och oron rasade. I informationen jag fått stod: "ring inte, vi ringer er...". 3 timmar efter att jag lämnat djursjukhuset gav jag upp och bestämde mig att ringa.
Nattetid fanns bara ett nummer som kostade 20:-/min. Jag vet inte riktigt hur länge jag pratade med dem. Det var bara en liten stund. Men jag fick veta det viktigaste, att han överlevt. Veterinären hade haft fullt upp med fler akutfall som kommit in och inte hunnit med att ringa mig. Oavsett kostnaden för det där samtalet så var det värt det.
De skulle kontakta mig igen nästa dag vid halv två. Hurra...ny väntan.
Försökte sova med dundrande huvudvärk... Gick och hämtade Mollys stora isbjörn (gosedjur) till sällskap i sängen.